Tack mina goa arbetskamrater...

...Astrid, Helena och Carina the boss. Ni räddade min dag och mitt självförtroende. När jag gick hem från jobbet igår var det med en stor klump i magen och när jag kom hem innanför min dörr så brast fördämningarna. Grinade hela kvällen och natten innebar konstiga mardrömmar när jag väl somnade....

För det mesta känner man faktiskt att man gjort någon slags nytta på jobbet - att man gjort vad man kunnat med de resurser som finns och med den kunskap, empati och medkänsla man har.

Så kände jag inte igår. Jag tyckte, med facit i hand, att jag gjorde en felbedömning. Jag skulle agerat annorlunda...

Idag har alltså dessa ovan nämnda tre kolleger ringt och gett mig sitt stöd och med uppmuntrande ord förmanat mig att jag inte gjort något fel, att jag agerat helt korrekt och att de skulle gjort exakt samma bedömning och åtgärd som jag gjorde.

TACK till er!

Jag ska försöka jobba vidare som syrra ett tag till fast jag på allvar funderar på att börja odla potatis eller starta kaninfarm istället. För när man mår så himla dåligt som jag nu gjort i ett dygn, känns det inte värt besväret, att för den dåliga lönen ta detta stora ansvar för andra människors liv.