Vi hade iallafall tur med vädret...

Är nyss hemkomna efter en fin helg i Strömstad. Eller ja, helt smärtfritt har ju inte det hela förflutit pga av en viss liten madam som stannade kvar hemma. Under översyn av sin stackars mormor. Hon, lilla madamen alltså, fick förmaningar om att komma hem i tid på kvällen, dvs kl 24, och att då inte sätta sig vid datorn resten av natten. Kvart över tolv ringer min mobil, gubben och jag hade precis knoppat in, och det är min mamma som oroligt säger att Karro inte kommit hem. Jag försöker lugna stackars mamsen och lovar att se till att tösen är innanför dörren omedelbums. Ringer alltså upp henne och hon svarar som vanligt att hon är precis utanför huset! Det går en kvart. Jag ringer upp mamsen - har hon kommit hem nu? Näej då, inte en skymt syns av henne. Jag knappar åter in hennes nummer och när hon nu svarar är jag redigt förbannad.

"Nu går du hem, på momangen! Precis utanför huset? SÄKERT! Var ÄR du unge?? Mormor är jätteorolig för dig! Visa lite respekt!!"
"Jag är vid Kvarnkullen" svarar lilla tonårsmarodören då.
Kvarnkullen är närbutiken i kvarteret som inte ligger strax utanför vårat hus, utan åt helt andra hållet.
"Hur har du hamnat DÄR då? Har du glömt var du bor eller? Rompa dig hem nu, du ska vara innanför dörren inom 2 min!!"

Ytterligare 10 minuter går. Ringer mamsen. Nä hon har inte kommit hem.
Nu tar pappa över ärendet och då är det annat ljud i skällan, om jag ska uttrycka mig milt. När han ringer så slutar hon ljuga (????) och är helt plötsligt uppe i köpingen istället för bakom vårt hus. Kvart i två kommer hon äntligen hem till en helt uppriven mormor, som målat upp det värsta scenariot för sina ögon. Våldtäkt, kidnappning, överfall...
Tydligen hade det varit nåt tjafs med/om nån kille och med rödgråtna ögon hade hon bett sin mormor om förlåtelse. Och satt sig vid datorn resten av natten....

Finns det något mer egoistiskt än tonåringar? Om 2 år och 7 månader fyller hon 18. Jag längtar. Madre mia....

Puh - tror det klarade sig...

...från vidare krångel den här gången och jag kommer att fortsätta läsa din blogg Tant Brun, för den är så bra! Men kanske vågar jag inte kommentera nåt mer - det får jag lá göra här istället om det är nåt jag känner att jag måste säga dig.

Nu känns det att man börjar att varva ner inför semestern, eller ja inte bokstavligen kanske för jobbet måste ju skötas. Men jag känner mig lite smått sprättig - som om jag har sockerdricka i kroppen ungefär. Allt är a piece of cake - typ! Lovade innan jag gick hem att jag, som är ensam på mitt område imorgon, ska hjälpa en kollega som också är ensam på sitt. Vet inte riktigt hur jag tänkte där, men som sagt det ordnar sig!
Det haltar en hel del just nu på jobbet, då en av "heltiderna" är sjukskriven. Så man får hoppas att ingen bränner ut sig innan hösten kommer. Det kan ju lätt bli så när man får jobba för två när man skulle behövt vara tre!

Dessutom är vi sedan 1/6 anslutna till det nya Närsjukvårdsavtalet, som innebär att vi på uppdrag av Sjukvårdsrådgivningssyrrorna, ska åka ut och bedöma personer över 75 år i kommunen som ringt dit. Detta ska ske mellan 16-22 på vardagar och 7-22 på helger. Men tro inte att vi fått någon extra resurs till detta - ånej det ska vi fixa på två personer det med. Vi har visserligen rätt att neka om det absolut inte går, men känner jag oss rätt kommer det inte ske så ofta. Är man Florence, så är man.

Sen måste jag fråga alla tonårsföräldrar en sak. Sover era tonåringar fram till kl 12-13, för att sedan gå direkt från sängen till datorn, nu när solen skiner? Det gör min! Sen går hon ut när solen börjar gå ner. Nä...jag överdriver liiite. Hon har faktiskt varit iväg ner till sjön ett par gånger den här veckan, men jag kommer ihåg när jaaaaag var i den åldern..Då var man vid sjön från morgon till kväll när det var sommarlov och solsken. Ja se ungdomen av idag...

Tjingeling!

Till Tant Brun!

Jag gillar din blogg jättemycket, men nu har det hänt IGEN! Skulle gå in och skriva en kommentar till ett av dina inlägg och när jag skrivit klart och skickar iväg, så öppnar sig fönster på fönster och jag måste stänga av datorn. Nåt är fel och det borde hänt andra än mig. Har ju köpt en ny dator nu och vill ju att mitt bloggeri ska funka...Kan du kolla upp detta på något vis kanske? Själv begriper jag mig inte på sånt där...

Mvh Eva =)

Aldrig får man vara riktigt glad...

Var ju hos Dr Bosse igår med mitt, vad jag trodde, mindre bra blodtryck. Det visade sig att det var tämligen normalt när allt kom omkring - 140/80. Men det är ju så typiskt. Att jag rompar iväg till doktorn så där på momangen och sen ÄR det inget. Ja alltså, missförstå mig rätt - jag är naturligtvis GLAD att blodtrycket var ok, men kände mig lite smådum där jag satt. Så jag fick ju spä på icke-problemen lite grann så att det skulle verka värre än det var. La till att jag har hjärtklappning och känner mig väldigt trötter inimellanåt, vilket i och för sig är dagens sanning, men inget jag direkt oroar mig för. Vet ju att det handlar om stress pga ett krävande arbete.
Underbare Dr Bosse lyssnade tålmodigt och sa:
" Vill du att jag tar lite prover på dig? Är det nåt särskilt du vill att jag kollar upp? Långsockret kanske?"
" Ja det vore kanske bra...lipider...när tog du det senast?" frågade jag.
" Förra året. Men vi lägger till lipider också. Och leverstatus. Och ämnesomsättningen....äh vi slänger med ett B-12 och ett blodstatus också! Bra så, Eva?" sa Bosse och kryssade i stort sett i varenda ruta i remissen.

Sen släpper han "bomben". Att han ska lägga ner praktiken 1 oktober! Sluta som allmänläkare och börja en AT-tjänst som PSYKIATRIKER på Näl i höst. Friskt satsat av en...60-åring? Men han kommer att bli en tillgång för psykatrin, sanna mina ord! Bättre lyssnare finns inte! Men gudars vad jag kommer att sakna honom som läkare.

Vart ska jag nu gå med mina krämpor? Var ska LISTA mig den 1 oktober i vårdvalet? Inte VC i Mellerud iallafall (sorry Helena =)). Inte så kul när man springer där i sitt jobb varje dag. Att ena dagen sitta i konsult med Dr H eller Dr S och andra dagen komma till samma doktor som patient - no thanks!
Jaja, det får bli en senare fråga. Nu är det sommar och SOL och snart semester! Och blir jag sjuk då är det Strömstad sjukhus som gäller!
Vem vet, snart kanske jag även är i behov av en psykiatriker!
Tjingeling!

Midsommar 2009, det var det det...

Jobbade hela midsommarafton. Hade hoppats kunna flexa ut lite tidigare, men det sket sig. Ulle och jag hade en akut uttryckning och samarbete på hög nivå tillsammans med ambulanstjejerna, som faktiskt var väldigt trevliga - tyvärr en ovanlig företeelse. Trots att vi alla är sjuksyrror med samma grundutbildning, har vissa ambulanssköterskor en viss förmåga att få oss andra att framstå som amatörer. Till 80% ska vi ifrågasättas när vi gjort en bedömning och ringt efter en ambulans och det är inte roligt. Vi känner ju faktiskt oftast vårdtagarna ganska bra och vet deras habitualtillstånd. Då tycker man att de borde lita på när vi anser att detta är avvikande.
Jag säger inte att jag skulle fixa ett pass i ambulansen, men tror heller inte att en ambulanssyrra skulle fixa en dag på min arbetsplats. Man blir ju helt enkelt bra på det man arbetar med. Men att se när en vårdtagare behöver till sjukhus, det kan vi faktiskt lika bra. Så det så!

Nåväl, vid 16-tiden kunde jag iallafall gå hem. In i duschen och sen vidare till våra vänner och grannar på sill och potatis. Underbart att bara sätta sig vid ett dukat bord! Regnet kom och gick, men vad gjorde det när man hade tak över huvudet och bra musik i CD-spelaren. Hörde på gamla hits från 70-talet. Snacka om nostalgi. Kommer ni ihåg den här med Suzy Qattro?

Nu kanske det blir lite ordning med bloggeriet

...för vi har köpt en laptop! Och när jag loggar in på den så krånglar inte min bloggsida ett dugg - bra va? Men konstigt...man kan undra vad det beror på att det strejkar på den gamla datorn. Men om jag visste det skulle jag ha ett annat jobb. I databranschen. Tjäna ruskigt med kosing jämför med vad jag gör nu. Well,well...i mitt nästa liv kanske.
Nä,men alltså. Ska vi få med oss tonårsprinsessan en vecka (av tre) till husvagnen i Strömstad så var detta en nödvändig investering.

Jag längtar till semestern lite lagom nu kan jag erkänna. Upptäckte när jag jobbade i helgen att mitt blodtryck är förhöjt. Hade 160/95 vilande. Inte konstigt att jag känt ett tryck i huvudet ett längre tag kanske. Så nu MÅSTE jag ta tag i motionerandet. Att det ska vara så jäkla svårt att fatta!
Har i alla fall beställt tid hos doktor Bosse på måndag. Får väl kolla blodfetter och hela konkarången. Det är med andra ord dags för en service och besiktning av kärringen!

En sorgens dag....

Snyft! Igår sändes det ABSOLUT SISTA avsnittet av Cityakuten. Jag har följt serien från start 1994 och missat MAX 3 avsnitt! När man följer en TV-serie så länge så blir ju karaktärerna ens "vänner" på nåt knäppt vis, så nu har jag förlorat en massa kompisar över natten! Fatta hur det känns??!! Vissa har ju försvunnit på vägen då de dött i serien, eller flyttat - gud vad jag har grinat då! När Dr Green dog i sin hjärntumör...buhuuhuuu....det var hemskt! Han var min absoluta favorit. Dr Douglas (George Clooney) var ju visserligen snygg som en gud, men jag är inte så svag för snyggingar på det viset. Dr Carter och Abby, var också karaktärer som också fick en särskild plats i mitt hjärta. Den rödhårige Archie var ju ett riktigt klägg när han kom in i serien - hur korkad som helst - men han mognade med tiden och var på slutet riktigt normal.

Så nu finns det bara en sak att göra. Köpa DVD-boxen med alla avsnitt. Sen ska jag lägga in nostalgiaftnar vid lämpliga tillfällen. Får nog bli när Kenneth är på trav eller nåt. Han HATAR sjukhusserier i allmänhet och Cityakuten i synnerhet.

Bal och examen avklarat!

Så nu är det sena kvällar och sovmorgon fram till middagen som gäller förvår lillaprinsessa! Igår var det bal på Wärs och alla var sååååå fina! Tjejerna stapplade runt i skyhöga klackar och löshåret på plats och killarna hade skippat baggyjeansen och kepsarna och hade finkostymen på.

Här är Karro och hennes kavaljer för kvällen, "Kjörling".

Vädergudarna var på vår sida under hela skolavslutningen som tur var! För min del hade det inte gjort så mycket om det kommit en regnskur, för jag stod och höll mig från att börja grina! Blir så jäkla sentimental på skolavslutningar, så när de börjar sjunga "Den blomstertid..." stiger tårarna obönhörligen och jag måste tänka på nåt annat en stund. Karro däremot hade släppt på sina tårkanaler ordentligt i klassrummet efteråt. Hon såg ut som Alice Cooper när hon kom därifrån. Jag förstår henne. Det är hur sorgligt som helst att sluta nian. Nu skingras alla kompisar på allvar och inget blir någonsin sig likt. Vissa kommer kanske aldrig ses igen. Någon flyttar kanske utomlands. Någon skaffar kanske barn inom kort. Jag hoppas bara att det går bra för de flesta, även om man kan förutspå tvärtom för vissa. Hoppas i alla fall att många återvänder till Mellerud så småningom - men att de åker ut och erövrar världen först!

Karro och Ida

Sen ses de igen på Wärs om 10-15 år sådär och det kommer också att bli hur kul som helst!

Lite tröstlöst...

Ja, det känns inte lika kul med bloggeriet när det håller på och krånglar. Men jag gör väl ett försök att få nåt nedplitat.
Igår när vi kom till jobbet starx före 07 på morgonen, möttes vi av en stor lapp på entredörren: GOLVVÅRD PÅGÅR. VAR GOD GÅ KÄLLARVÄGEN!
Oki doki. Detta kan bli knepigt kände jag spontant. Vår sjuksköterskeexpedition ligger nämligen mitt i korridoren där vaxning och boning skulle ske, och att gå källarvägen skulle liksom inte hjälpa. Jag fick fatt i en av lokalvårdarna och frågade lite vänligt hur hon hade tänkt att vi skulle kunna sköta vårt jobb de närmaste timmarna.
"Ja ni får väl vara instängda på rummet tills golvet har torkat", fick jag till svar.
"Jaha, och hur ska vi kunna ta oss till våra vårdtagare då tro? Klättra in och ut genom fönstret kanske?" kontrade jag. Det tyckte hon tydligen, för jag fick endast en axelryckning till svar. Men snälla och anpassningsbara som vi är i grunden, vi sjuksköterskor, så stannade vi snällt på rummet den dryga timme det tog för golvet att torka. Det var ju tur att det inte hände något akut just då....vilket det gjorde en liten stund efter att vaxet var påstruket och polerat...

Idag har vår lilla arbetsgrupp haft professionell handledning. Vi har haft det lite tufft på området ett tag, så chefen anlitade denna urgulliga kvinna som arbetar med coaching och just handledning. Det är bra när det kommer någon "utifrån" som kan se problemen från en annan synvinkel. Det är väldigt lätt att köra fast i samma tankespår, även om vi är tre personer om samma problem. Det vi bl a kom fram till, var att vi sjuksköterskor har en viss förmåga att tro att vi äger och måste lösa alla och allas problem. Detta är något som vi måste jobba med och nästa gång någon anhörig, vårdtagare eller personal vill att vi ska fixa något ska vi ställa oss frågan - är detta verkligen MITT "bord"? Hmm. Vi får väl se hur det går.