Lite tröstlöst...

Ja, det känns inte lika kul med bloggeriet när det håller på och krånglar. Men jag gör väl ett försök att få nåt nedplitat.
Igår när vi kom till jobbet starx före 07 på morgonen, möttes vi av en stor lapp på entredörren: GOLVVÅRD PÅGÅR. VAR GOD GÅ KÄLLARVÄGEN!
Oki doki. Detta kan bli knepigt kände jag spontant. Vår sjuksköterskeexpedition ligger nämligen mitt i korridoren där vaxning och boning skulle ske, och att gå källarvägen skulle liksom inte hjälpa. Jag fick fatt i en av lokalvårdarna och frågade lite vänligt hur hon hade tänkt att vi skulle kunna sköta vårt jobb de närmaste timmarna.
"Ja ni får väl vara instängda på rummet tills golvet har torkat", fick jag till svar.
"Jaha, och hur ska vi kunna ta oss till våra vårdtagare då tro? Klättra in och ut genom fönstret kanske?" kontrade jag. Det tyckte hon tydligen, för jag fick endast en axelryckning till svar. Men snälla och anpassningsbara som vi är i grunden, vi sjuksköterskor, så stannade vi snällt på rummet den dryga timme det tog för golvet att torka. Det var ju tur att det inte hände något akut just då....vilket det gjorde en liten stund efter att vaxet var påstruket och polerat...

Idag har vår lilla arbetsgrupp haft professionell handledning. Vi har haft det lite tufft på området ett tag, så chefen anlitade denna urgulliga kvinna som arbetar med coaching och just handledning. Det är bra när det kommer någon "utifrån" som kan se problemen från en annan synvinkel. Det är väldigt lätt att köra fast i samma tankespår, även om vi är tre personer om samma problem. Det vi bl a kom fram till, var att vi sjuksköterskor har en viss förmåga att tro att vi äger och måste lösa alla och allas problem. Detta är något som vi måste jobba med och nästa gång någon anhörig, vårdtagare eller personal vill att vi ska fixa något ska vi ställa oss frågan - är detta verkligen MITT "bord"? Hmm. Vi får väl se hur det går.