KLOKORD FRÅN OKLOK

Är så ledsen idag. Och besviken. Och arg!!!
"Mitt" hus är sålt, trots löfte om att vi skulle få förtur när det blev till salu.
Men så kan det gå, när inte haspen är på. Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken - och definitivt inte inreda och renovera ett hus i huvudet innan man rott köpet i hamn!
Man lär så länge man lever. Finns det liv finns det hopp, sa kärringen om lopporna!
När Fan täpper till en dörr, öppnar vår Herre en annan.
Dags att börja lusläsa husannonser igen!

EN MYSIG "TJEJDAG" PÅ KÖPCENTRET

Fick ju lön i fredags. Mot Överby köpcentrum i Trollhättan!
Tonårsängeln "behövde" lite påfyllning i garderoben bl a skulle gympakläder införskaffas. Gubben jobbade och skulle inte åka med, så därför frågade jag mina stora tjejer om de också ville hänga på och det ville de ju. "Mysigt mams, med tjejdag", sa min äldsta.

Fick upp tonårsängeln ur sängen fram på förmiddagen och kom iväg. Vi gick direkt in på sportbutiken och hittade förvånansvärt snabbt det hon ville ha. Sen fikade vi - allt frid och fröjd. Eftersom mina vuxna döttrar är ena fattiglappar, lovade jag att betala för varsitt par skor åt dem. "Jamen då går vi till Skopunkten - köp två par och få det tredje på köpet, då får vi skor alla tre", tjoade en av döttrarna.
Okey, tänkte jag i mitt stilla sinne...som om skorna där skulle duga till tonårsängeln...
Vi styrde kosan till den tilltänkta butiken och de två äldsta hittade snabbt det de ville ha. Rejäla stövlar i rätt storlek!
Tonårsängeln däremot, ställde sig och viftade med ett par svarta "fin"-skor med 10 centimeters höga, smala klackar. Definitivt inget att halka omkring i snöblask med!
Jag bara skrattade åt henne och sa: "Glöm det, lilla gumman".
Inte bra - regel nr 1: skratta aldrig åt en tonårsängel! Hon slängde ifrån sig dojjorna och gick demonstrativt ut ur affären.
Storasyster blev ju nöjd, hon fick ju två par skor eftersom det tredje ändå var gratis...

Nu var liksom nivån på stämningen satt för resten av shoppingdagen.
Vi (tonårsängeln och jag) gjorde ett försök i en annan skobutik. Vi gick in på favvoaffären (inte min...) Gina Tricot - hon bara gick ett varv med näsan fnysande i vädret, utan att så mycket som ens slänga en blick på en enda tröja. "Det finns inget här"!
Allt jag föreslog gav högljudda, fräsande och sarkastiska kommentarer som svar tillbaka. Till slut blev jag så FÖR....AD att jag var tvungen att gå ut i friska luften. Jag skevade likt en ilsken älgko ut ur byggnaden och satte mig på en bänk strax utanför. Efter mig skevade tonårskalven och satte sig på en annan bänk på behörigt avstånd ifrån mig. Det blåste halv storm och jag hade bara en kofta på mig - men guuud vad skönt det var att sitta där och låta den värsta frustrationen bokstavligen blåsa av mig! Efter 10 minuter gick jag in igen - hon rompade efter. Satte mig, med tårarna brännande bak ögonlocken, på en soffa och inväntade de andra döttrarna. När de kom sa jag: "jaha, det verkar inte som eran lillasyster vill ha något den här månaden, så vi kan åka hem om ni är nöjda".

Då...

"Mamma, vi kan väl gå in på Gina igen...men jag behöver ju hjälp av dig att hitta nåt".
Som tur (för tösabiten) är jag inte någon långsint person. Jag svalde snabbt kommentaren på min tunga, om att jag inte gjort annat än försökt hjälpa henne de senaste timmarna, men blivit dissad...
Istället följde jag med in i affären för ett nytt försök. Nu var det annat ljud i skällan. Allt jag föreslog granskade hon intressant, för att sedan antingen hålla med eller på ett mer moget och vuxet sätt avvisa. Det slutade med att hon hade hela famnen full med tröjor, leggings och annat tjosan.
Till sist hamnade vi på Skopunkten igen. Hon provade och bestämde sig för ett par ------ varmfodrade läderstövlar!!!
Att sen de där förfärliga dojjorna med 10 cm klack också hamnade i inköpspåsen ser jag mest som en kompromiss....

HAMSTER? JAG??

Ni har väl sett programmet "Rent hus" någon gång och förfasats över hur vissa människor samlar på sig en massa skit, som "kan vá bra att ha". Jag har i alla fall ojjat och uschat mig igenom ett antal sådana TV-avsnitt.

Men nu har jag upptäckt att samlartendenser även finns hos mig själv - ve och fasa! Jag märker det nu t ex, när jag sitter här med laptopen i knät och ska försöka sätta upp fötterna på hyllan under rumsbordet - det går inte, får inte ens plats med stortån pga av alla tidningsmagasin; Allt i Hemmet, Sköna Hem, Vårdfacket, Hem & Antik, Hus & Hem m.m.m.m.
NEJ, jag köper inte varje nummer av alla dessa tidningar - detta är resultatet av flera års samlande. Kan bara inte förmå mig att kasta sådana tjusiga magasin i fyrfärg och allt! Det kan ju bli så att jag ska klä om en möbel eller slipa ett skåp nån gång, och då kan det ju vara bra att leta lite tips i blaskorna, eller hur??
Chansen att jag ska klä om en möbel är dessvärre minimal...eller rättare sagt - det kommer aldrig hända. Chansen att jag skulle leta igenom 1569 st tidningar efter tips är ännu mindre!

Vi går vidare till garderoben...här hänger fortfarande jeans från 1980 som jag ska ha när jag gått ner 50 kg och legat i press för att minska höftbredden.

I linneskåpet hittar jag dukar och gardiner från samma årtal, i färger och mönster som gud har glömt, barnen eller varför inte barnbarnen kanske vill ha det om några år, kan bli inne igen!?

Så jag har kommit fram till att jag måste försöka feng shuia lite mer i mitt liv - göra plats för ny energi! Befria mig från meningslösheter som symboliserar förgången tid och passerat bäst-före-datum.

Jag måste ställa mig frågan: "vad har dessa gamla cowboy-boots för budskap till mig"? Jag måste dessutom gå ut i garaget, där jag förvarar de gamla dojjorna från 1991 och ställa mig den frågan. Får jag inget vettigt svar av mig själv så åker de i soptunnan - ja det gör de baskemig!!

.....resten feng shuiar jag när jag flyttar till mitt hus, om jag flyttar till "mitt" hus....

UR BARNBARNS MUN

Oliver 3 år: "Mamma, i den stora, mörka skogen bor en liten spindel"
Mamma Emma: "Jaha, bor den där helt ensam?"
Oliver: "Nej, en liten snigel bor där också."
Tystnad.
Oliver: "Och lejonen bor i Paprika".

HÖSTKÄNSLOR <3 <3 <3

Jag är kär - hemligt förälskad! Det pirrar i hela kroppen när jag ser föremålet för min heta låga. Det känns bara så rätt och jag har redan börjat planera vår gemensamma framtid tillsammans.

Visserligen har Du lite skavanker, Du är ju faktiskt mycket äldre än mig. Men jag lovar att min kärlek till Dig kommer att göra Dig fräschare och vackrare än Du någonsin har varit! Bara Du blir min!!! Risken är tyvärr att det kommer en norska och knycker Dig mitt framför ögonen på mig - detta får icke ske! Jag ska kämpa med näbbar och klor för att få Dig, tro mig!

Jag har alltså hittat.................

.....ett HUS!!

Det är nu inte bara norrmännens feta plånböcker jag har att kämpa med, min käre make är inte riktigt lika kär som jag är. Medan jag ser potential och möjligheter - "här kan vi göra si och där kan vi göra sååå - gud va bra...det blir väl fiiint, eller vad tror du, älskling?", så ser han bara problem och kostnader - "nae du ser väl att det är fukt mellan fönstrena där, hmmm...golvknarr..hör du? Kostar kosing att fixa det, gumman. Du vet att jag inte klarar knarrande golv".

Han är så jäkla förnuftig att jag blir galen ibland! Aldrig att han svävar iväg och drömmer sig bort - näe då, fötterna står där på marken - stadigt som de vore fastgjutna i betong.

Men jag vet en som kommer att fjäska - dock inte på det viset som Anna Anka tycker man ska fjäska för sin man. Det finns faktiskt gränser...

LÖRDAGSFILOSOFI

Snart dags för mens. Då blir jag djup och blödig. Därav dagens bloggämne - DÖDEN.

Besökte en dam i mitt jobb igår. Hon hade precis kommit hem från sjukhuset där hon hamnat pga en hjärtinfarkt. Under vårdtiden drabbades hon av hjärtstopp och fick defibrilleras ett antal gånger innan hjärtat tickade igång igen. När vi satt där i hennes vardagsrum och pratade så berättade hon att hon hade haft en näradödenupplevelse i samband med hjärtstoppet. Hon hade sett "Ljuset". Det hade inte varit skrämmande, utan känts varmt och tryggt - ett starkt vitt sken, nästan obeskrivbart, hade omslutit henne, förklarade hon.

Sådana berättelser är det som sätter guldkant på mitt arbete som sjuksköterska. Jag har under åren fått uppleva några oförklarliga händelser som gett mig en övertygelse om att det finns en fortsättning efter jordelivet.
I flera av dessa händelser har hundar varit inblandade.

Min svärmor hade en liten småilsken vovve. När svärmor blev sjuk i cancer så vårdades hon i sitt hem på slutet. Vi satt och vakade över henne där hon låg i sin säng på övervåningen. Vovven låg nere i hallen och vaktade vid dörren. När så svärmor drog sitt sista andetag så började vovven att yla och skälla där nerifrån.
Det sägs ju att Själen vandrar genom husdjuret när den lämnar kroppen...

Alla som har sett en död människa, kan väl hålla med om att det är en konstig tomhetskänsla i rummet som den döde ligger i. Det är bara ett skal som ligger där i sängen - själen, energin, personligheten har flyttat ut.

Man kan nästan jämföra det med ett tomt hus. Allt som gjorde huset levande är borta. Möbler, inredning, fotografier, blommor, kärlek, ilska, gräl, sorg och glädje.
Tills nästa person/familj flyttar in igen...

Vore intressant att höra om Ni också varit med om något oförklarligt!

DET ÄR INTE LÄTT NÄR DET ÄR SVÅRT

Så då var första undervisningstillfället avklarat. Det gick hyfsat - eller ja, så bra det kunde gå. Datorerna krånglade bara lite grann - konstigt vore det annars! När vi slutade för dagen sa en av "eleverna": "Du, det var faktiskt inte så tråkigt som jag trodde det skulle bli!"
Det var väl ett ganska gott betyg, eller hur!

I kväll får vi ha familjeråd - om dotera kommer hem i tid. Saker och ting angående hennes skolgång behöver diskuteras...

När ska min mammasjäl få lite sinnesfrid? När ska jag få känna att mina barn är på rätt spår i livet - det där som bara går rakt fram ni vet?

Man hör ju talas om barn, även om det är sällsynt, som säger: "jag ska bli vetrinääär när jag blir stor" och så blir dom det! De liksom bara bestämmer sig när dom är sex år och kör racet genom skolåren, med toppbetyg så klart, och blir ta mig f-n veterinärer!
De har ju inga trotsåldrar heller. Särskilt inte tonårstrots. När deras mindre ambitiösa kompisar super skallen av sig, sitter de snällt hemma och pluggar. Kanske att de slår sig ner i TV-soffan bredvid sina föräldrar om det är nåt intressant program att se på - Vetenskapsmagasinet eller Dokument utifrån.
Välklädda är de så klart. Har gärna en liten portfölj till skolväska istället för en ICA-kasse i plast. De konfirmerar sig - givetvis. De läser dikter på skolavslutningar. Skolkar aldrig, inte ens från gympan eller slöjden.

Är jag ironisk eller....avundsjuk?

Jag älskar mina tre tjejer. Men ingen av dem har tagit den där enkla, raka vägen i livet, utan mer den där snitslade hinderbanan.
Jag får bara stå brevid - hålla för öronen och kika med ett öga och fånga upp dem när de ramlar och slår sig. Jag bara undrar - kommer det vara så resten av mitt liv? Svaret är så klart JA! För så länge jag lever är jag mamma.

RED LIGHT!!!

Gaahh - i morgon ska en kollega och jag undervisa våra övriga kolleger i data. Av någon underlig anledning, tyckte min chef att jag skulle bli systemansvarig för vårt journalsystem. Som jag tidigare nämnt suuuuuger verkligen mina kunskaper i ämnet datorer. Det har liksom aldrig intresserat mig hur internet fungerar eller hur datorn kan bli sjuk av virus, maskar och trojaner. Virus förstår jag vad det är, och hur det fungerar - det smittar ju - men det andra???? Vad f-n är en trojan? Den trojanska hästen - har den med detta att göra? Nog för att de gamla grekerna var före sin tid, men jag får ändå inte ihop den kopplingen - trög som jag är.
Mask kan man ju få, vilket medför klåda där man helst inte vill klia sig. Men hur fungerar det på en dator? Läggs det maskägg i hårddisken? Smittar även detta? Hjälper det att låta bli att bita på naglarna och tvätta händerna innan man knappar på tangentbordet? Ja ni hör vad urbota korkad jag är!

Men nu har jag ju varit i Stockholm på kurs och fått ett litet, väldigt litet hum om hur just vårat system fungerar. Men att ge mig titeln ''systemansvarig'' känns lika normalt som att ge Kungen titeln ''pizzabagare''.

Det där med att undervisa andra är inget jag har någon som helst erfarenhet av. Men jag minns med fasa hur hemskt jag tyckte det var att ställa mig inför klassen och redovisa. Jag hade nämligen väldigt lätt för att rodna och då snackar vi inte att bli lite fläckig på halsen. Här snackar vi stoppljus i hela fejan! Inte tomatrött, utan vinrött!!
Vidare hade jag tunnelseende och tunghäfta och jag såg i ögonvrån hur läraren besvärat vred på sig, när jag så snabbt som möjligt, stammande försökte rabbla fram min del av redovisningen.

Med åren har problemet med rodnandet lindrats - tack och lov! Det var ju inte enbart vid redovisningar jag blossade upp, utan det kunde hända precis när som helst och det gick inte att hejda:
Jag rodnade när killen jag var kär i hejade - "vad är det med henne, é hon sjuker eller"?
Jag rodnade när läraren berättade att det försvunnit pengar i jackfickor i korridoren - så alla trodde att det var jag!
Jag rodnade när det pratades sex och onani - tjoho, här ser ni en som sexar och onanerar hela tiden!!

I morgon ska jag alltså ställa mig där framme igen. Skillnaden är att jag inte längre är rädd att göra bort mig - det får bli som det blir. Men det hade ju så klart varit roligare om man hade kunnat liiite mer om det man ska lära andra. Det känns lite som en förutsättning, men jag kan ha fel...

EN DAG SOM ALLA ANDRA FÖR VISSA

11 september idag ju! Tycker det är ett lite kusligt datum efter allt som hänt. Man liksom bara väntar på att det ska hända något mer fruktansvärt.

Tyvärr är det ju de där megahändelserna som terrorattacken i New York och mordet på Anna Lind som uppmärksammas mest i media. Att det sedan händer tragedier innanför husväggarna hos dina grannar eller kanske hemma hos dig, står sig slätt i jämförelse. Men faktum är att varje dag, inklusive den 11 september, går barn hem från skolan med en klump i halsen och med en rädsla för vad som väntar när de kliver innanför dörren. Pappa kanske slår mamma. Mamma kanske ligger avdäckad på soffan. Dessa barn upplever sitt eget "11 september-drama" om och om igen utan att någon bryr sig.
Men det orkar man inte ta till sig på samma sätt som när det händer en sån där jättehändelse, likt terrorattacken eller Tsunamin. Man anar, har hört eller kanske faktiskt vet att i den där familjen finns det medlemmar som far illa, men väljer att blunda för att man inte vill "lägga sig i". Det blir för nära. För intimt på något vis.

Att istället sitta och följa nyhetssändningarna via TV:n, är ett sätt att engagera sig utan förpliktelser på något vis. Värre vore det om din berusade, djupt olyckliga grannfru skulle ringa på dörren en måndag kväll och be om hjälp för att hon inte orkar med sitt liv längre. Eller hur?

DET ÄR INTE MYCKET JAG BEGÄR INTE

Ledig idag! Började dagen med en halvtimmes motion så svetten lackade. Lagade sen en god frukost och läste dagens ELA. Jag har städat lite lätt - vilket innebar dammsugning och rengöring av toalettutrymmena. Under tiden körde jag ett virusprogram på datorn. Jag har bakat blåbärsmuffins, duschat och börjat ta mig an mitt eget Mount Everest, dvs stryktvätten! Laxfiléerna ligger på upptining på diskbänken för att senare bli en delikat men enkel måltid.
Och ikväll börjar IDOOOOOL! Kan livet bli bättre?

ÄPPLET FALLER INTE LÅNGT FRÅN PÄRONTRÄDET

Vi hade den årliga kusinträffen igår. Det var roligt att träffa släkten med respektive igen och konstatera att vi bara blir fler och fler. Ett nytt kusinbarn varje år! I år försökte vi mixa oss runt långbordet - det var nåt nytt. Annars har man suttit i sina små grupperingar och således suttit brevid sin morsa och brorsa och pratat - hur kul är det då? Vad är det då för mening med kusinträff kan man undra? Morsan pratar jag ju med dagligen (på gott och ont).

Jag roade mig med att verkligen studera och iaktaga mina släktingar i år.
Min ena faster sprang runt som ett torrt skinn och passade upp på alla, vilket visserligen inte var någon överaskning - hon är sån. Hon sätter sig ner och försöker vara social en nanosekund, för att sen rusa upp för att nåt litet barnbarn (hon har sex st - pojkar allihop i åldrarna 2 veckor - 8 år) ropar: "Faaaaarmoooor, jag vill ha saft - NUUUU!" eller "Faaaaarmooooor, jag är bajjjjjjjsnödig - KOOOOM!!!"
Hon är väldigt lik min farmor (hennes mamma). Min bror och jag var lika obarmhärtiga mot henne när vi var små.

Min andra faster är motsatsen till min första - disträ på ett skönt sätt och mycket lik min farfar Gustaf Regeskog (hennes pappa).

Han var...speciell, intelligent och otroligt disträ! Man kan ju ha tummen mitt i handen - min farfar hade den någon helt annanstans! Han var en teoretiker ut i fingerspetsarna. Att på ett rättvist sätt beskriva hans personlighet skulle ta ett tag.
Han lyckades, som exempel på hans "disträhet", köra vilse i Brålanda efter att ha bott där i över 40 år. En annan gång körde han mot enkelriktat i Vänersborg, blev stoppad av en polisbil och frågade då vilken stad han var i!!
Min fasters katter blev av med sin mat vid ett tillfälle hon var på besök hos sina föräldrar - farfar hade glufsat i sig den som nattamat. Tre folieburkar med Sheba-kattmat! Han trodde det var nån slags paté...
Men sen var han ju också otroligt smart. Var svensk mästare i bridge och skulle kunnat göra vem som helst luspank i poker. Åren innan han dog skrev han tre böcker om sin hembygd.

Mina barn var inte med - Sofia hade en dejt, Emma orkade inte ta tåget med sina två små huliganer och Karro - tja hon är 15 år, behöver väl inte säga mer...
Kenneth var på Derbyt på Jägersro. Så det blev morsan och jag som representerade min familj.
Då är frågan: är jag lik min mamma? Nej bevare mig väl!???
Hon är också...speciell. Men det är en annan historia som jag får spara lite på...

I eftermiddag ska jag jobba och jag hoppas att det är lugnare än i fredags kväll...

Tjingeling!

DATASMART?

Hemma igen från Huvudstaden. Var där på datakurs angående vårt journalsystem - jag är utsedd till systemansvarig tillsammans med en kollega. Jag!! Som är ganska tappad bakom en vagn är det gäller datorer!! Men av någon anledning tycker min chef att jag är passande för uppgiften. Tycker det är kul med dokumentation - omvårdnadsdiagnoser å sånt, och det har väl slinkit ur mig någon gång i chefens närvaro, men systemansvar är liksom lite överkurs och inte riktigt samma sak. Men, men...trevligt på kursen var det i alla fall. Vi höll till i Saltsjöbaden på en konferensanläggning som heter Vår Gård. Låg väldans tjusigt i skärgården. Vi åt och drack gott i två dagar. Lite vettigt lärde jag mig nog också, som tur var!

När vi skulle åka hemåt, hade vi ett par timmar att slå ihjäl innan tåget gick, så då tog vi en liten runda i city. Strosade runt lite på Åhlens, men köpte inget mer än en tidning och en Toblerone. Gjorde åt 150 kronor sammanlagt på hela resan, det är rätt svårslaget va?
Sen gick vi mot Centralstationen och jag konstaterade att skådespelerskan Lia Boissen satt på en parkbänk och pratade i mobiltelefon. Hon var också ganska liiiten.
Jag sprang INTE fram och kramade henne!

PS. Mötte en av förra årets Idol-deltagare också, som jag inte kommer håg namnet på...