Så då var första undervisningstillfället avklarat. Det gick hyfsat - eller ja, så bra det kunde gå. Datorerna krånglade bara lite grann - konstigt vore det annars! När vi slutade för dagen sa en av "eleverna": "Du, det var faktiskt inte så tråkigt som jag trodde det skulle bli!"
Det var väl ett ganska gott betyg, eller hur!
I kväll får vi ha familjeråd - om dotera kommer hem i tid. Saker och ting angående hennes skolgång behöver diskuteras...
När ska min mammasjäl få lite sinnesfrid? När ska jag få känna att mina barn är på rätt spår i livet - det där som bara går rakt fram ni vet?
Man hör ju talas om barn, även om det är sällsynt, som säger: "jag ska bli vetrinääär när jag blir stor" och så blir dom det! De liksom bara bestämmer sig när dom är sex år och kör racet genom skolåren, med toppbetyg så klart, och blir ta mig f-n veterinärer!
De har ju inga trotsåldrar heller. Särskilt inte tonårstrots. När deras mindre ambitiösa kompisar super skallen av sig, sitter de snällt hemma och pluggar. Kanske att de slår sig ner i TV-soffan bredvid sina föräldrar om det är nåt intressant program att se på - Vetenskapsmagasinet eller Dokument utifrån.
Välklädda är de så klart. Har gärna en liten portfölj till skolväska istället för en ICA-kasse i plast. De konfirmerar sig - givetvis. De läser dikter på skolavslutningar. Skolkar aldrig, inte ens från gympan eller slöjden.
Är jag ironisk eller....avundsjuk?
Jag älskar mina tre tjejer. Men ingen av dem har tagit den där enkla, raka vägen i livet, utan mer den där snitslade hinderbanan.
Jag får bara stå brevid - hålla för öronen och kika med ett öga och fånga upp dem när de ramlar och slår sig. Jag bara undrar - kommer det vara så resten av mitt liv? Svaret är så klart JA! För så länge jag lever är jag mamma.
5 kommentarer:
Vad skönt att ha det avklarat och du klarade säkert undervisningen galant.
Mina söner har aldrig orsakat speciellt mycket bekymmer, kanske värre med flickor?
Kram
Den snitsade hinderbanan brukar alltid vara den som vinner till sist.. Som Karin Boye skrev. Det är RESAN som är målet på färden...
Shit vad djup jag känner mig.. Svävar..
Kram :)
Jobbigt för dig med dina tjejer. Tvi tvi tvi så har mina flickor hiitills varit lugna och skötsamma. Men man vet aldrig en del är tidiga andra är sena...Det som ändå är bra om de "flippar" senare är att de hunnit få mer förstånd. Själv var jag en jobbig tidig lite tonåring, så jag är både glad och förvånad över hur lugna de är.Kram och lycka till.
Jag måste nog tillrättalägga lite här känner jag - mina tre tjejer är jätteskötsamma, det är inte det som är problemet. Den äldsta var väl lite vildare än medeltalet när hon var 13-17 år, men de två andra har det inte varit några problem med. Det jag menade med "snitslad bana" är att skolan inte varit prio nr 1 hos någon av dem och då blir det ju svårare här i livet. De två äldsta ångrar ju detta nu och försöker påverka sin lillasyster att inte göra samma misstag.
Den här veckan har jag heller inte hört något om att "hoppa av skolan", så hon kanske har tänkt till!
Kram allihop!
Jag hade en klasskompis på gymnasiet som stämmer överens med den där "perfekta" ungdomen.
Flera år efter att vi gått ut träffade jag henne och då berättade hon att hon ångrade att hon gått den där "raka" vägen eftersom hon kände att hon hade offrat att leva.
Mina ungar går heller inga raka vägar. Man blir frustrerad och galen ibland men jag kan också känna en stor glädje i att de väljer sina egna vägar. Det har de sen med sig hela livet, mest på gott.
Skicka en kommentar