Gubben och jag åkte till stan. Han behövde en ny mobil. Verkligen. Han har en gammal tegelsten modell Nokia, en blå/orange manick som inte ens har kamera! Den går bara att ringa och sms:a på!! Till saken hör att han går en datakurs nu och efter en lektion kom han hem och sa att han var lite sugen på en iPhone. "Du vet, med appar å sånt". Att han visste vad en app var förvånade mig å det grövsta! Jag hade väl hört ordet, men inte mer.
Vi klev in i Telia-butiken och jag såg ganska omgående på hans kroppsspråk att - nej, här kommer det inte att inhandlas någon modernare variant inte. Det liksom syns på honom. Han lägger händerna på ryggen och ser måttligt intresserad ut. Han plockar upp glasögonen ur fickan och går fram och synar modellerna som hänger utefter väggarna. En nanosekund av uppmärksamhet ger han var och en av dessa teknikens under. Varken mer eller mindre.
Under tiden har jag tagit en nummerlapp - butiken är full av folk. Han kan ju diskutera saken med försäljaren när vi ändå åkt så långt, tycker jag!
När vårt nummer plingar upp reagerar han inte alls. Jag försöker påkalla hans uppmärksamhet där han står bakom nån monter. Icke då.
Så vem har VIPS köpt en iPhone av den blonderade, tuggummituggande expediten? Jo jag.
Nu ska jag bara komma på vad i all världen jag ska ha den här dyrgripen till - mer än att ringa och sms:a på!!
