11 september idag ju! Tycker det är ett lite kusligt datum efter allt som hänt. Man liksom bara väntar på att det ska hända något mer fruktansvärt.
Tyvärr är det ju de där megahändelserna som terrorattacken i New York och mordet på Anna Lind som uppmärksammas mest i media. Att det sedan händer tragedier innanför husväggarna hos dina grannar eller kanske hemma hos dig, står sig slätt i jämförelse. Men faktum är att varje dag, inklusive den 11 september, går barn hem från skolan med en klump i halsen och med en rädsla för vad som väntar när de kliver innanför dörren. Pappa kanske slår mamma. Mamma kanske ligger avdäckad på soffan. Dessa barn upplever sitt eget "11 september-drama" om och om igen utan att någon bryr sig.
Men det orkar man inte ta till sig på samma sätt som när det händer en sån där jättehändelse, likt terrorattacken eller Tsunamin. Man anar, har hört eller kanske faktiskt vet att i den där familjen finns det medlemmar som far illa, men väljer att blunda för att man inte vill "lägga sig i". Det blir för nära. För intimt på något vis.
Att istället sitta och följa nyhetssändningarna via TV:n, är ett sätt att engagera sig utan förpliktelser på något vis. Värre vore det om din berusade, djupt olyckliga grannfru skulle ringa på dörren en måndag kväll och be om hjälp för att hon inte orkar med sitt liv längre. Eller hur?
3 kommentarer:
Very well put!
Det är så sant, så sant. Tyvärr.
Hej där! Jag är väl kanske lite konstig - men jag bryr mig faktiskt mer om det som händer i min närhet. Allt elände som visas på nyheterna - visst, det berör...men det känns ändå inte så nära. Det är så mycket som händer jämt - nästan så man stänger av, faktiskt! Men jag är verkligen lyhörd för det som händer i "min verklighet". Ha en skön helg - själv ska jag jobba :( Kraaaam
Hm....jo om du inte hade haft den där strykhögen kanske ;)
Skicka en kommentar