Deppdag...


Kände det direkt i morse - det här skulle inte bli nån bra dag. Kom till jobbet med huvet i väskan, typ. Satte mig nere hos tjejerna på Hemvården och pratade bort en halvtimme direkt på morgonen. Usch - vill jag verkligen fortsätta i vården???? Det känns som samma tugg, dag ut och dag in. "Händer ju inget", gnällde jag.
Ja, där satt jag och päste med tjejen på Hemvården, för att sen gå upp till min kollega Anita och fortsätta sura. Hon känner likadant och föreslog att vi skulle dra till Norge och jobba istället. Jobba halvtid till samma lön som nu - det vore toppen...om man nu inte är en jäkla kruka som inte vågar prova nåt nytt. Livsfarligt att lämna 50-skyltarna!!


Vi hade i alla fall en väldigt lugn dag på jobbet....tills telefonen ringde. Det var en för oss okänd person som hade problem och ville att "nån" skulle komma till undsättning. I dessa lägen är man alltså för snäll. Personen i fråga var inte inskriven i Hemsjukvården och dessutom inte ens skriven i vår kommun. Alltså big NO NO!
Men vem kan motstå en karl som förtvivlat ber om hjälp?? Vi drog dit både Anita och jag för att göra en bedömning av läget och ev hänvisa till VC. Men läget var sådant att vi inte hade hjärta att vara hårda och byråkratiska. Utan vi högg i och gjorde det som måste göras. Vad var då tacken för detta? Ja det är ju klart att personen i fråga tackade alldeles väldigt. Men JAG drämde mitt stackars huvud i en VÄLDIGT låg dörrpost, inte bara en gång utan två!!!! Aj som F...N vad ont det gjorde!!! Två snygga bulor blev alltså tacken, en på varje sida huvet. Herregud, var folk bara 150 cm förr i världen?

Efter den pärsen (både Anita och jag var svettiga och goa) var vi skithungriga! Vi åkte till en grillkiosk och smäckte med god aptit i oss korv med tillbehör. Några deciliter handsprit först, sen smaklig måltid! Man är nog lite pervers när man har jobbat 100 år i vården.

Men gud tack för arbetskamraterna! Det är ju gemenskapen med dem som gör att man härdar ut tror jag! Tråkigt nog börjar det bli en väldig omsättning på personalen i HSV nu. Den ena efter den andra slutar, snart är det bara de "gamla uvarna kvar" - arbetsbördan börjar bli allt för tung. Det är inte ofta man kommer hem i tid, tyvärr. Man undrar bara när våra politiker ska vakna och förstå läget! Till syvende och sist drabbar det vårdtagarna, men det verkar de inte fatta!!!