Åh vilka härliga kommentarer...

...man kan få ifrån dementa personer! Var hos en tant idag och skulle ta ett blodprov. Försökte mycket pedagogiskt förklara varför provet skulle tas, som man ska göra även om inte vårdtagaren "har alla tulpaner i vasen". Jag sa att det var doktorn som hade bett mig ta provet för att han skulle förnya hennes medicinrecept. Då la hon huvudet på sned och sa: "är han levande, doktorn?" Jaa...vad svarar man?

Demens är ju "de anhörigas sjukdom" och det är nog inte roligt när ens mamma eller pappa försvinner in i en annan verklighet, men ändå finns kvar rent fysiskt. Att sörja en person som fortfarande finns kvar, men ändå inte måste vara tungt. Att inte bli igenkänd av sin egen mamma/pappa, men ändå känna "plikten" att hälsa på trots att man inte får något som helst gensvar.

Många dementa, särskilt de som har sina klara stunder, drabbas av svår ångest och oro som är svår att komma till rätta med. Det enda som hjälper är egentligen mänsklig närhet och att försöka avleda från det som framkallar ångest. Det kan vara rena detektivarbetet att komma underfund med vad det är som skapar oron. Tyvärr finns det fortfarande en stark tilltro till medicinering för att "få lugn och ro på avdelningen" och visst....det är ju den enkla vägen. Att droga ner istället för att sätta sig en stund på sängkanten och hålla handen och kanske bjuda på en kopp varm choklad. Varför finns det inga resurser till det? Eller handlar det om att omfördela resurser och tänka annorlunda?

Nåväl, tanten som jag tog prov på idag tillhör inte den kategorin dementa som har ångestproblematik. Och om jag blir snurrig på äldre dar så hoppas jag att jag blir det rejält! Om jag får vara egoistisk och inte tänka på mina stackars barn, förstås!