Har på senare år upptäckt en ny sida hos mig själv - jag är en lipsill! Har det med åldern att göra tro? Jag frossar i nostalgi så tårarna skvätter.
Dödsannonser! Läser dem ingående - hur gammal var personen? Var han/hon i min ålder så känner jag att liemannen står runt hörnet och gnuggar händerna! Var han/hon älskad och saknad eller står det bara namn och "har stilla insomnat"? Vart ska man skänka pengar istället för en blomma? Cancerfonden=död i cancer, Hjärt-kärlfonden=död i hjärtinfarkt. Finns det en dikt med i annonsen så är det snyftgaranti hos mig! Läste en "in memorian" i dagens tidning, skriven av en kompis till en som varit död i 10 år. Tårar i kaffet? Svar ja!
Filmer! Slog av en händelse över på Canal+ en kväll och där hade en dansk film precis börjat. Eftersom jag älskar danska filmer fortsatte jag att titta. "Dig och mig" hette filmen som handlade om tre cancersjuka unga tjejer och utspelade sig på en cancerklinik. Behöver väl inte tala om att den var sorglig. Här var det inte några stilla tårar som rann ner för mina kinder. Här var det hulkande storgråt! Gubben som satt brevid ifrågasatte på allvar min mentala hälsa!
Skolavslutningar! Behöver man säga mer än "Den blomstertid nu kommer"? Snyftelisnyft!
Fotografier! Att titta i gamla fotoalbum och se hur åren bara runnit iväg. Gärna rikigt gamla fotoalbum jag ärvt av min pappa, där han sitter i en barnvagn på 40-talet. Tänk att han varit så liten och nu är han död...huhuhu!
Naturen! Att se en solnedgång över havet. Gå i en granskog där solen strilar mellan träden en varm sommardag och känna doften av barr. Frostade trädgrenar som gnistrar i solen en kall vinterdag. Då blir jag nästan lite religiös och påminns om att livet är alldeles för kort...
2 kommentarer:
Ojoj, det där skvalandet känner jag igen. Har också blivit så sentimental med åren.
Även jag läser dödsannonserna. Trodde jag var ensam om denna företeelse. Idag har jag t.ex. studerat dödsannonserna, samtliga, i DN. Fast jag naturligtvis inte känner igen en enda människa, som det annonseras om där.
Hrmmmm.... Detta inlägget borde nästan hetat "Mina exter 2" istället..... Haha.... Dessvärre känner jag igen det där med dödsannonserna.... Fast jag gråter över barna.... Alltid....
Jag kan riktig se gubben din i soffan..., med en gråtsvullen hysterisk människa bredvid sig...., och med tv-kvällen näst intill spolierad! Hehe..... Stackars man. Har du inrättat dig hemma nu efter din husvagnssommar? Jag har börjat höstboa så smått.... Älskar de mörkare kvällarna... Och höstluften. Ska börja jobba så smått den 1e! Hoppas vi ses då! Kramix
Skicka en kommentar