Vrede...sorg...saknad

Min pappa dog den 11:e februari. Måndag. Plötsligt var han bara borta och jag skulle aldrig mer få prata med honom och. Han fick sepsis (blodförgiftning), en av de vanligaste dödsorsakerna faktiskt. Men ett av de mest onödiga sätt som finns att dö på - som om det nu finns något nödvändigt sätt...
I pappas fall började det med ett eksem i hörselgången. Han pillade och kliade sig med tops och annat som fick plats i örat varpå det blev infekterat. Men gå till doktorn och få lite salva är ju dumt. Istället svullnade örat upp så det såg ut som han brottats på elitnivå - blomkålsöra!
Fredagen kl 14, innan han dog, fick han feber och frossa och gick och la sig. Där låg han hela helgen tills hans fru ringde till mig söndag kl 13 och ville "ha ett råd", för att pappa var så dålig. Hon sa att han inte svarade på tilltal, inte hade varit uppe på toaletten sen lördags morse samt bara låg och skakade. RING EFTER AMBULANS sa jag väldigt tydligt. Det gjorde hon och den kom och hämtade pappa vid 16.30-tiden. Då hade han ett blodtryck på 70/40 och avstannad urinproduktion. Blev inlagd på infektionskliniken och fick högdos antibiotika och massor av vätska intravenöst.

När jag kom till honom tidigt på måndag morgon var hans hudkostym täckt av petekier (punktblödningar) och han hade fruktansvärda smärtor i kroppen som var alldeles stel. Ansiktet var rödmosigt och han var inte riktigt "med i huvudet". Blodtrycket visade föga tendenser att stiga trots att han nu hade fått 10 liter vätska. Urinproduktionen var minimal. Trombocyterna i blodet var kritiskt låga. Svaret på blododling påvisade växt av staffylokocker och streptokocker. Nu fick han behandling mot endokardit då man även hört ett blåsljud på hjärtat.
Jag tog ledigt från jobbet och var hos pappa hela dagarna- kunde inte fokusera och ville inte att han skulle vara ensam.
Dagarna gick och på femte dagen (fredag) kunde man ana en förbättring - han svarade på behandlingen och efter samtal med läkaren, som var försiktigt optimistisk, kunde jag pusta ut lite. Värsta krisen var över, men rehabiliteringen skulle bli lång. Örat, roten till det onda, läktes på två dagars behandling med Daktakort.
Jag gick in till pappa och vi kunde prata om det som han varit med om, men han hade minnesluckor. Kom bara ihåg att han gått och lagt sig och vaknat här på avdelningen. Vi löste korsordet ihop och innan jag åkte för dagen, fick han en kram och puss. - Jag älskar dig pappa, sa jag. -Jag älskar dig med, svarade han.
Sen åkte jag hem. Min bror skulle hälsa på dagen efter och eftersom krisen var över, tänkte jag återkomma först på måndag.

På söndag morgon ringer pappas fru och säger att de ringt efter henne från sjukhuset. Pappa hade plötsligt fått andningssvårigheter och blivit vänstersidigt försvagad.
Min bror och jag kastade oss i bilen och körde de drygt 5 milen till sjukhuset. Pappa låg på IVA. När vi kom in till honom var han mycket dålig. Han andades med 5 liter syrgas på mask och kunde inte prata. Frampå eftermiddagen kom han in på CT-hjärna och där konstaterades en massiv blödning. Prognosen var mycket dålig. Jag förstod att pappa hade ångest eller smärta. Han kramade min hand så hårt, så hårt. -Han kramar min hand, sa jag till sjuksköterskan. -Be honom göra det igen, sa hon. Det gjorde jag....men fick då ingen respons. Hon bad oss gå ut lite.
Vi satt i väntrummet. Läkaren kom ut. Han behövde inte säga något. Jag förstod. Han förklarade för pappas fru att pappa inte verkade ha några reflexer kvar och att han med största sannolikhet var hjärndöd. Avgrunden öppnade sig...är det MIN pappa han pratar om????
Frågan om organdonation kom ganska omgående. Jaha...vad ska vi säga nu...kan vi få tänka lite på saken...det kom så plötsligt...
Vi fick tänka över natten. Det skulle ändå ta ett tag att genomföra all tester för att konstatera att han verkligen var hjärndöd. Pappa hade inte anmält sig till donationsregistret och han hade aldrig yppat sin åsikt i saken för någon av oss. Men pappa var humanist. Jag kunde höra honom säga: -Ta vad fasen ni vill.

När vi väl sagt ja till donation och testerna var klara blev det full aktvitet. Pappas organ behandlades med allt möjligt för att bibehålla så god kvalitet som möjligt. Hans kropp bäddades in i värmefiltar. Jag kunde inte för mitt liv betrakta pappa som död. Han andades, visserligen med respirator, hans kropp var varm och go och hans kinder var rosiga. Jag var bara tvungen att få komma och ta adjö av honom "när allt var färdigt". Det blev det kl 23.00 på måndag kväll den 11:e februari.

Ett par månader senare blev vi kallade för eftersamtal. Vi fick då veta att pappas lever transplanterats till en man född 1964 som varit sjuk i många år. Han hade kunnat lämna sjukhuset ett par dagar efter operationen och mådde nu bra!
Njurarna donerades till två njursjuka män, födda 1949 och 1943. De mådde också bra nu!
Hjärtat hade inte kunnat tas om hand pga aortaförträngningen de upptäckte. Lungorna gick inte heller att använda då pappa var rökare i hela sitt vuxna liv.
Men jag blev varm i hela kroppen när jag fick beskedet att tre människor lever vidare tack vare pappa. Det gjorde hans meningslösa död meningsfull. Vila i frid, älskade pappa!