Sorry doctors, jag köper inte allt ni säger och ordinerar åt "mina" vårdtagare, mig själv och mina nära och kära längre. Nu har jag jobbat såpass många år att jag insett att ni inte alltid kan och vet bäst. Då kan det ibland vara jäkligt frustrerande att vara "tvungen att lyda order". Jag tillhör inte den där generationen sjuksköterskor som betraktar er som gudar och som niger och springer häcken av mig för att serva er. Jag har min egen proffession att leva upp till.
Relationen till er kan ju säkert bero på vilken arbetsplats man har. Vi kommunsköterskor är verkligen Svarta änkan i spindelnätet - självständiga, flexibla och effektiva. Vi kan våra vårdtagare. Vi ÄTER upp doktorerna om det behövs, haha!!
Tro nu inte att jag drar er alla över en kam! Självklart respekterar jag majoriteten av er för er yrkesskicklighet och medicinska kunskap! Självklart vill jag inte sätta mig över er på något sätt! Jag vill bara att ni stannar upp och lyssnar lite på oss som är "ute på golvet" ibland.
Det är inte lätt för er (oftast "staffettare") och det är inte lätt för oss. Ni känner inte vårdtagaren vi rondar om. Ni känner inte oss. Vi ska försöka förklara hur vårdtagaren mår och ni måste förlita er på att vi talar sanning och därefter bestämma vilka ågärder som ska vidtagas. Det är ett under att det fungerar "nåt sånär"...
Men vad gör man då när man får en ordination och bara känner - ojojoj, det här kan inte stämma!! Jo man ringer upp doktorn i fråga och ger honom/henne en chans att "tänka till", på ett fint sätt (man vill ju inte underminera eller genera honom/henne). Ibland går det vägen och man får till en ändring, ibland går det INTE vägen och man står kvar med en ordination man INTE vill sätta i verket.
Det mina vänner är ett dilemma...
5 kommentarer:
ja det måste ju verkligen vara ett dilemma för er, ni måste ju fatta så många egna beslut. Men kör på bara det är så bra att ni finns.Kram Bibban
Förstår precis hur du menar ;) Nej, ibland litar man faktiskt inte på dem. Särskilt inte när man varit med om att det blivit fel:-( Det är nog bra att man står på sig ibland! Kraaam!
Det där tror jag är väldigt typiskt för er kommunsyrror... Ni har järnkoll! (Har ju varit kommunsköterska själv...)
Jag svassar inte för någon läkare -ALDRIG! Men jag upplever inte att det är speciellt många som vill bli svassade för...
För många år sedan arbetade jag med en sån "svass-doktor". Vi kom totalt på kant med varandra. Jag VÄGRADE fjäska för eländet. Och när han kom och jag var ensam kunde han titta över huvudet på mig och fråga om det inte fanns några SJUKSKÖTERSKOR här..... HA!
Att ifrågasätta ordinationer måste man. Efter alla år så har man ju onekligen en del kött på benen och vi är ju faktiskt bara människor -både doktorerna och vi syrror!
Utan er Svarta Änkor så skulle hela HSV haverera! Stå på dig! Kramelikram Helena
Bibban: jo själv é bäste dräng, men för det mesta följer vi Doktorns order!
Sarah: Vi kan väl säga att det finns utmärkta och mindre bra läkare...liksom i alla andra yrken.
Helena: UHHH, den svassnubben fick väl ett av dina knän och fingret i mitten?!.....
....nä.... det hade inte jag heller gjort! Man får lämna rummet med huvudet högt och skrika ljudlöst!!
I det här fallet är skönt att ha blivit äldre och att man får respekt på ett annat sätt. De flesta läkare jag stöter på som kommunsköterska verkar faktiskt uppskatta min kompetens och erfarenhet.
Skicka en kommentar