...Mille! En liten skrutt som yngsta dottern köpte i smyg för att hon trodde att vi skulle "bli arga". Tänk vilken respekt man har ibland! Erkännas skall att om hon hade bett om min åsikt innan så hade jag nog sparkat bakut - man skaffar inte en hund om man inte har råd, inte har hundpassning på dagarna osv. osv.
Nu, ska erkännas, bryter vi nästan ihjäl oss för att den lille charmknutten inte skall vara ensam en endaste minut. Och på nåt sätt funkar det ganska bra, hittills. Allting löser sig på nåt vis.
Just nu ligger han på mina fötter och nanar, den lille goingen.....suck....
Sen har jag ju fyllt år också...hujedamej. Därav ändringen på underrubriken på bloggen. Jag är inte längre mitt i livet, troligtvis, utan med ena foten på dösidan som några vänliga personer gärna påminner om.
Jag blev då livligt och massivt uppvaktad och det var ju kul.
Vidare är jag glad att min semester inte har börjat än. Det kan ju liksom inte bli värre vädermässigt. Hur mycket vatten finns det? Eller är det Guds änglar som gråter? Kan ingen vänlig själ ta vägen förbi dem med en pall antidepressiv medicin i så fall? Engels on Zoloft.
1 kommentar:
Halledudanemej vilken sötnos! Inte mycket slår att ha en sådan raring snusande på foten. Sedan kräver de ju lite också, men what the heck. =)
Skicka en kommentar